De uppmuntrar oss att visa känslorna av vår kärlek till imamen i de yttersta överdriftsformerna, medan de är förbjudna att visa något offentligt uttryck för våra personliga känslor, och jag menar kärlek särskilt
(They encourage us to show the feelings of our love for the Imam in the utmost exaggeration forms, while they are forbidden to show any public expression of our personal feelings, and I mean love in particular)
Citatet belyser en paradox för att uttrycka känslor i ett samhälle som är begränsat av strikta sociala normer. I "Reading Lolita i Teheran" påpekar Azar Nafisi att medan individer uppmuntras att visa passionerad hängivenhet till offentliga personer som Imam, är personliga uttryck för kärlek, särskilt romantiska känslor, avskräckta. Detta återspeglar ett bredare förtryckstema kontra lusten till personlig äkthet.
Nafisis arbete betonar konflikten mellan samhällets förväntningar och individuella önskningar. Oförmågan att uttrycka personlig kärlek kontrasterar öppet kraftigt med den uppmuntrade glädjen för politiska figurer, vilket tyder på en förlust av äkta känslomässig koppling till förmån för performativ lojalitet. Denna dynamik illustrerar de begränsningar som läggs på personliga friheter inom en repressiv regim.