Tvärs över vägen vid Faith Community Church ett par dussin gamla människor, kommer hit för att bo i trailers och dö i solen, håller en bönsång. Jag kan inte höra dem och vill inte. Det jag kan höra är tillfälliga coyoter och ett konstant kör av "Baby the Rain Must Fall" från jukeboxen i ormrummet bredvid, och om jag också skulle höra de döende röster, tror de Midwestern -röster som dras till detta månland för några otänkbara atavistiska rit, rock av Ages spännande för mig, jag tror att jag skulle förlora mitt eget skäl.
(Across the road at the Faith Community Church a couple of dozen old people, come here to live in trailers and die in the sun, are holding a prayer sing. I cannot hear them and do not want to. What I can hear are occasional coyotes and a constant chorus of "Baby the Rain Must Fall" from the jukebox in the Snake Room next door, and if I were also to hear those dying voices, those Midwestern voices drawn to this lunar country for some unimaginable atavistic rites, rock of ages cleft for me, I think I would lose my own reason.)
Passagen beskriver en scen utanför Faith Community Church där äldre individer samlas i trailers och deltar i en bönsång. Berättaren uttrycker en ointresse i ljudet från böngruppen, istället med fokus på de spökande ljuden från coyoter i bakgrunden och musiken från en närliggande jukebox. Denna sammansättning av liv och död belyser äldre isolering i detta öde landskap.
Omnämnandet av "döende röster" och "Midwestern Voices" framkallar en känsla av melankoli, vilket tyder på att dessa människor har dragit sig tillbaka till denna karga miljö av skäl som förblir otydliga. Berättaren fruktar att om de skulle fördjupa sig helt i den dystra atmosfären, kan de tappa greppet om verkligheten. Denna reflektion illustrerar spänningen mellan livets liv och oundvikligheten av döden i den miljön.