När vi börjar lura oss själva att tänka inte att vi vill ha något eller behöver något, inte att det är en pragmatisk nödvändighet för oss att ha det, men att det är ett moraliskt imperativ att vi har det, då är vi när vi går med i de fashionabla galna, och då är när den tunna vinkan av hysteri hörs i landet och då är när vi är i dåliga problem. Och jag misstänker att vi redan är där.
(When we start deceiving ourselves into thinking not that we want something or need something, not that it is a pragmatic necessity for us to have it, but that it is a moral imperative that we have it, then is when we join the fashionable madmen, and then is when the thin whine of hysteria is heard in the land, and then is when we are in bad trouble. And I suspect we are already there.)
I sitt arbete "Slouching mot Betlehem", utforskar Joan Didion begreppet självbedrägeri när det gäller våra önskningar och behov. Hon varnar för att när vi övertygar oss själva om att våra önskemål inte bara är personliga val utan moraliska skyldigheter, riskerar vi att förlora beröringen med verkligheten. Denna förskjutning kan leda till en kollektiv hysteri, där gränserna mellan nödvändighet och besatthet blir suddiga, vilket indikerar en osäker situation för samhället. Didion föreslår att detta fenomen redan är utbrett i samtida kultur.
Författaren påpekar att detta sinnestillstånd förvandlar önskningar till upplevda moraliska imperativ, vilket leder till irrationella beteenden och tankar. Sådan självbedrägeri skapar ett genomgripande klimat av hysteri, där människor känner sig tvungna att agera på sina "moraliska" övertygelser snarare än pragmatiska resonemang. Didions analys fungerar som en försiktighetsreflektion över farorna med att tillåta våra önskemål att diktera en falsk känsla av etisk brådskande och belyser en djupare samhällelig malaise som vi måste ta itu med.