Nu när jag inte längre kunde tänka på mig som lärare, en författare, som jag inte längre kunde bära vad jag ville, och inte heller gå på gatan vid min passage, skrika om jag skulle göra det eller ge en klapp på axeln till en manlig kollega, nu att allt detta hade blivit olagligt, kände jag evanescent, konstgjord, en imaginär karaktär som resulterar från pencilen av en designer som allt hade varit tillräckligt med att avbryta, jag kände evanescent, konstgjord, en imaginär karaktär som resulterar från pencil av en designer som allt var tillräckligt med att avfyra gummi
(Now that I could no longer think of me as a teacher, a writer, whom I could no longer wear what I wanted, nor walk on the street at my passage, shout if I was going to do it or give a pat on the shoulder to a male colleague , now that all this had become illegal, I felt evanescent, artificial, an imaginary character resulting from the pencil of a designer that any rubber would have been enough to cancel)
I "Reading Lolita i Teheran" reflekterar Azar Nafisi över de djupa personliga förändringarna som hon upplever i en förtryckande miljö som kväver hennes identitet som lärare och författare. Hon beskriver en känsla av förlust där hon inte längre kan uttrycka sin individualitet, bära vad hon önskar eller interagera fritt med sina kollegor. De begränsningar som åläggs av samhällsnormer får henne att känna sig som ett fantom, avskalat från sitt autentiska jag och reduceras till en ren figur av någon annans fantasi.
Denna erfarenhet belyser kampen för självidentitet i en repressiv regim, där personliga friheter begränsas, vilket leder till känslor av osynlighet och inauthenticitet. Nafisis berättelse framkallar en kraftfull känsla av längtan efter ett liv där hon kunde vara sig själv, vilket indikerar de djupa effekterna av samhällsbegränsningar för individuell identitet och uttryck. Genom sitt gripande skrift illustrerar hon den bräckliga med personlig och intellektuell frihet inför auktoritär kontroll.