Alla var yngre då, och i berättelsen räcker en viss glöd under dessa år.
(Everyone was younger then, and in the telling a certain glow suffuses those years.)
I Joan Didions "slouching mot Betlehem" reflekterar hon över tidens gång och dess inverkan på minnen. Frasen "alla var yngre då" belyser en känsla av nostalgi, och betonar hur oskyldigheten och livets liv ger en varm glöd till de tidigare erfarenheterna vi berättar. Detta känsla antyder att tiden förändrar våra uppfattningar, ofta gör att det förflutna verkar mer tilltalande än det faktiskt kan ha varit.
Didions arbete inbjuder läsarna att överväga hur våra minnen formas av våra livs sammanhang när vi åldras. Glödet som räcker de åren fungerar som en påminnelse om att även om vi kan se tillbaka med en känsla av längtan, anpassar vi också våra erinringar och filtrerar dem genom linsen i våra nuvarande jag. Detta samspel mellan minne och tid förbättrar berättelsen, vilket gör att vi kan ansluta djupare till både berättelsen och de känslor det framkallar.