Allt som sades till mig tycktes jag ha hört tidigare, och jag kunde inte längre lyssna.
(Everything that was said to me I seemed to have heard before, and I could no longer listen.)
I boken "Slouching mot Betlehem" fångar Joan Didion en känsla av desillusionering och utmattning med upprepade samtal och upplevelser. Citatet återspeglar en känsla av mättnad, där kännedom avlar likgiltighet, vilket gör det svårt att engagera sig meningsfullt med vad som sägs. Detta belyser kampen för att hitta äkthet i en värld fylld med återvunna idéer och ord.
Detta känsla avslöjar en djupare kommentar om social interaktion och kommunikation. Didion föreslår att ständig upprepning kan leda till en förlust av intresse och en längtan efter äkta anslutning och nyhet. Vikten av det förflutna ekar i nuet och lämnar individer som är instängda i en slinga av gamla meddelanden, vilket minskar värdet på deras bidrag och upplevelser.