I Joseph J. Ellis bok "The Quartet: Orchestrating the Second American Revolution, 1783-1789", hävdar han att James Madison såg rätten att bära vapen som beroende av ens roll i milisen snarare än en inneboende rätt. Detta perspektiv belyser det historiska sammanhanget där rätten att bära vapen förstås som en del av en kollektiv försvarsstruktur. Madisons tolkning understryker vikten av medborgarplikt och service för att säkerställa nationell säkerhet.
Ellis kontrasterar Madisons synvinkel med Högsta domstolens avgörande 2008 i Heller v. District of Columbia, som fastställde rätten att bära vapen som en inneboende och nästan obegränsad individuell rätt. Detta beslut avviker från Madisons ursprungliga avsikt och ställer frågor om utvecklingen av vapenrättigheter i Amerika, vilket illustrerar en övergång från ett kollektivt ansvar till en mer individualistisk tolkning av det andra ändringsförslaget.