Senare undrade vi alla hur det var att vår oro inte var så mycket för våra liv eller för det faktum att fem beväpnade främlingar använde vårt hus för en skjutmatch med en granne som också var beväpnad och gömde sig någonstans i vår trädgård. Vi, som alla normala iranska medborgare, var skyldiga och hade något att dölja: vi var oroliga för vår satelliträtt.
(Later, we all wondered how it was that our concern was not so much for our lives or for the fact that five armed strangers were using our house for a shooting match with a neighbor who was also armed and hiding somewhere in our garden. We, like all normal Iranian citizens, were guilty and had something to hide: we were worried about our satellite dish.)
I memoarerna "Reading Lolita i Teheran" reflekterar Azar Nafisi på ett häpnadsväckande ögonblick av rädsla och osäkerhet. Under en spänd situation där beväpnade främlingar var inbäddade i en våldsam konfrontation utanför hennes hem, noterar hon hur den främsta oroen för hennes grupp inte var deras omedelbara fara utan de potentiella återverkningarna av deras satelliträtt. Detta belyser en paradox där deras bekymmer formades av samhällstryck, vilket avslöjar en djupt sittande känsla av skuld som råder bland vanliga medborgare i Iran.
Nafisis observation understryker en gripande sanning om att leva i en repressiv regim, där trivialen, till exempel en satelliträtt, kan överskugga allvarliga hot mot personlig säkerhet. Det illustrerar hur individer internaliserar sin miljö rädsla och prioriterar självbevarande på ett sätt som verkar nästan absurt. Deras legitima rädsla för konsekvenserna av att trotsa myndigheten via modern teknik reflekterar över det bredare temat för enskild kontra stat i förtryckande samhällen och fångar komplexiteten i mänskliga problem mitt i kaos.