Verkligheten har blivit så oacceptabel, sa hon, så dyster att allt jag kan måla nu är färgerna på mina drömmar.
(Reality has become so intolerable, she said, so bleak, that all I can paint now are the colors of my dreams.)
Azar Nafisi, i sin memoar "Reading Lolita i Teheran", återspeglar de förtryckande verkligheterna i livet under en auktoritär regim. Hon uttrycker en djup känsla av förtvivlan som tvingar henne att fly in i hennes fantasi. Miljöns hårda är så överväldigande att hon bara tycker om tröst i de livliga nyanserna i hennes drömmar, som hon översätter till duken. Detta känsla talar till den mänskliga andens motståndskraft och konstens transformativa kraft i tider med svårigheter.
Kampen mellan verkligheten och drömmen belyser Nafisis tro på vikten av litteratur och kreativitet som ett medel för motstånd. I en atmosfär där friheten kvävs driver hennes längtan efter skönhet och emotionella uttryck hennes konstnärliga ansträngningar. Genom att omfamna färgerna på hennes drömmar söker hon inte bara personlig tillflykt utan utmanar också dysterheten i hennes omständigheter och visar konstens potential att ge hopp mitt i förtvivlan.