Vissa år gick, men jag tappade fortfarande inte den känslan av undrar om New York. Jag började vårda ensamheten i det, känslan av att vid en viss tidpunkt ingen behöver veta var jag var eller vad jag gjorde.
(Some years passed, but I still did not lose that sense of wonder about New York. I began to cherish the loneliness of it, the sense that at any given time no one need know where I was or what I was doing.)
I sina reflektioner om New York fångar Joan Didion det varaktiga underet hon känner för staden under åren. Trots tidens gång fördjupas denna fascination bara när hon navigerar i dess enorma. Staden, med sina oändliga möjligheter, blir inte bara en bakgrund utan en del av hennes identitet. Hon njuter av den ensamhet som den erbjuder och betonar friheten som följer med anonymitet.
Didion värderar hennes oberoende i stadslandskapet och hittar skönhet i idén att hennes vistelseort och aktiviteter förblir okända för andra. Denna ensamhet gör det möjligt för henne att uppskatta de komplicerade lagren i livet i New York, vilket gör sin anslutning till staden både djupgående och transformativ.