Det finns en flygplats i Hermosillo, och Hermosillo ligger bara åttiofem mil om Guaymas, men att flyga är att missa poängen. Poängen är att bli desorienterad, skjuten, av värmen och vilseledande perspektiv och den förtryckande känslan av karrion. Vägen skimrar. Ögonen vill stänga.
(There is an airport in Hermosillo, and Hermosillo is only eighty-five miles about Guaymas, but to fly is to miss the point. The point is to become disoriented, shriven, by the heat and the deceptive perspectives and the oppressive sense of carrion. The road shimmers. The eyes want to close.)
I Joan Didions "slouching mot Betlehem" reflekterar författaren över upplevelsen av att resa genom värmen i det mexikanska landskapet, särskilt mellan Hermosillo och Guaymas. Även om flygresor är ett snabbt sätt att täcka avståndet på åttiofem mil, betonar Didion att flygning förbikopplar essensen av resan. Betydelsen ligger i den desorientering som värmen och landets vilseledande visuals väcker, vilket tyder på att verklig förståelse kommer från att engagera sig direkt.
Didion målar en livlig bild av de förtryckande värmen och skimrande vägar som kan överväldiga sinnena. Obehag och utmattning som upplevs på vägen fungerar som en metafor för de djupare känslomässiga och existensiella reflektioner man möter under resan. I stället för att söka bekvämligheten med att flyga, förespråkar hon för att omfamna utmaningarna i resan som kan leda till djup insikt om sig själv och omgivningen.