Detta var Nassrin, eller för att vara ärlig, detta var oss två tillsammans: att dela de mest intima stunderna med en skuldra, låtsas att de inte var intima. Det var inte mod som motiverade detta avslappnade, opersonliga sätt att behandla så mycket smärta; Det var ett speciellt märke av feghet, en destruktiv försvarsmekanism, som tvingade andra att lyssna på de mest fruktansvärda upplevelserna och ändå förneka dem ögonblicket av empati: inte ledsen för mig; Ingenting är för stort för mig att hantera. Det här är ingenting, ingenting egentligen.
(This was Nassrin, or to be honest, this was the two of us together: sharing the most intimate moments with a shrug, pretending they were not intimate. It wasn't courage that motivated this casual, impersonal manner of treating so much pain; it was a special brand of cowardice, a destructive defense mechanism, forcing others to listen to the most horrendous experiences and yet denying them the moment of empathy: don't feel sorry for me; nothing is too big for me to handle. This is nothing, nothing really.)
Nassrin och berättaren skildrade sina intima upplevelser med en fasad av nonchalance och maskerade djupet i deras smärta. Detta beteende härstammar inte från mod, utan snarare från en unik form av feghet som fungerar som en försvarsmekanism. De presenterade sina upprivande berättelser för andra samtidigt som de förnekade dessa lyssnare möjligheten att empati och insisterade på att de var obehagliga av sitt lidande.
Genom att insistera på att "ingenting är för stort" för dem att hantera, trivialiserade de sitt trauma och skapade en barriär för äkta förståelse och stöd. Denna metod belyser hur människor kan hantera djup känslomässig smärta genom att bagatellisera sina kämpar och i slutändan förhindra meningsfulla kontakter med andra som annars skulle kunna erbjuda medkänsla.