Vi var alla offer för den godtyckliga karaktären av en totalitär regim som ständigt intrångade i de mest privata hörnen i våra liv och införde dess obevekliga fiktioner på oss. Var denna regel regeln om islam? Vilka minnen skapade vi för våra barn? Detta ständiga attack, denna ihållande brist på vänlighet, var det som skrämde mig mest.
(We were all victims of the arbitrary nature of a totalitarian regime that constantly intruded into the most private corners of our lives and imposed its relentless fictions on us. Was this rule the rule of Islam? What memories were we creating for our children? This constant assault, this persistent lack of kindness, was what frightened me most.)
I "Reading Lolita i Teheran" reflekterar Azar Nafisi på den förtryckande miljön som skapats av en totalitär regim som invaderade personliga liv och tvingade förvrängda berättelser mot sina medborgare. Hon ifrågasätter om denna förtryckande regel verkligen kan klassificeras som islamisk och belyser dissonansen mellan religiösa principer och livets verklighet under en sådan regim. Detta skapar en djup oro för att arvet lämnas för kommande generationer.
Nafisis berättelse avslöjar en djup känsla av rädsla som är förankrad i regimens oöverträffande grymhet och brist på medkänsla. Detta ihållande attack mot individuella friheter slår i själva kärnan i hennes identitet och värderingar, vilket uppmanar henne att fundera över de minnen och ideal som formas för hennes barn mitt i sådant lidande. Den obevekliga kontrollen och bristen på vänlighet uppstår som de mest skrämmande aspekterna av livet under en totalitär styre.