Framför allt är hon flickan som "känner" saker, som har hängt på färskheten och smärtan av tonåren, flickan som någonsin skadats, ständigt ung.
(Above all, she is the girl who "feels" things, who has hung on to the freshness and pain of adolescence, the girl ever wounded, ever young.)
I Joan Didions arbete "Slouching mot Bethlehem", fångar hon essensen av en ung flicka som är djupt kopplad till sina känslor. Denna karaktär förkroppsligar de intensiva känslorna och upplevelserna av tonåren, vilket visar hur djupa och ibland smärtsamma dessa känslor kan vara. Hennes kontinuerliga kamp med hennes ungdomliga sårbarheter belyser de utmaningar som står inför under denna formativa livstid.
Didion målar ett porträtt av den här flickan som någon som är evigt påverkad av hennes erfarenheter, vilket gör att hennes känslighet för att forma sin identitet. Detta råa känslomässiga tillstånd betonar idén att även när tiden går, kan ungdomens sår dröja och hålla hennes ande ungdomlig men ändå ömtålig. Genom denna skildring resonerar Didion med alla som har navigerat komplexiteten i att växa upp.