När jag lämnade lektionen den dagen berättade jag inte för dem vad jag själv började upptäcka: hur liknande vårt eget öde blev för Gatsbys. Han ville uppfylla sin dröm genom att upprepa det förflutna, och i slutändan upptäckte han att det förflutna var död, nuet en skam och det inte fanns någon framtid. Var detta inte lik vår revolution, som hade kommit i namnet på vårt kollektiva förflutna och hade förstört våra liv i drömens namn?
(When I left class that day, I did not tell them what I myself was just beginning to discover: how similar our own fate was becoming to Gatsby's. He wanted to fulfill his dream by repeating the past, and in the end he discovered that the past was dead, the present a sham, and there was no future. Was this not similar to our revolution, which had come in the name of our collective past and had wrecked our lives in the name of dream?)
I Azar Nafisis memoar reflekterar hon på ett ögonblick efter klassen när hon inser de störande parallellerna mellan sitt liv och Gatsby. Gatsbys besatthet av det förflutna och hans meningslösa strävan efter en dröm ledde slutligen till hans undergång, eftersom han upptäcker att det förflutna inte kan återupplivas och nuet ger honom inget verkligt löfte. Denna uppenbarelse uppmanar Nafisi att dra en koppling mellan Gatsbys öde och hennes eget samhälls revolution, som också försöker återta ett härligt förflutna men ändå har resulterat i förtvivlan och ouppfyllda drömmar.
Nafisis insikt belyser ironin att sträva efter ideal som kan vara förankrat tidigare samtidigt som det ignorerar nutidens verklighet. Precis som Gatsbys liv smuldrade kring hans ouppnåliga önskningar, ifrågasätter hon om deras revolution verkligen tjänade sina människor eller bara antog en dröm som hade blivit förstörande. Strävan efter dessa drömmar, föreslår hon, kan leda till en återvändsgränd och återspeglar en delad tragedi mellan litteratur och verkliga liv.