Det var första gången jag upplevde det desperata orgiastiska nöjet med denna form av offentlig sorg: det var det ena plats där människor blandade och rörde kroppar och delade känslor utan återhållsamhet eller skuld. Det fanns en vild, sexuellt smaksatt vanvidd i luften. Senare, när jag såg ett slogan av Khomeini som säger att den islamiska republiken överlever genom sina sorgceremonier, kunde jag vittna om dess sanning.
(That was the first time I experienced the desperate orgiastic pleasure of this form of public mourning: it was the one place where people mingled and touched bodies and shared emotions without restraint or guilt. There was a wild, sexually flavored frenzy in the air. Later, when I saw a slogan by Khomeini saying that the Islamic Republic survives through its mourning ceremonies, I could testify to its truth.)
Författaren reflekterar över den djupa upplevelsen av allmän sorg och beskriver den som ett unikt utrymme där människor fritt uttryckte sina känslor och kopplade till varandra fysiskt och känslomässigt. Denna samling präglades av en känsla av oinhiberad frisättning och en ökad, nästan extatisk atmosfär, blandade sorg med en spännande kommunal anda. Mingling av kroppar och känslor skapade en livlig och intensiv bakgrund för kollektiv sorg.
Senare påminner författaren ett uttalande från Khomeini som betonade vikten av sorgritualer för den islamiska republiken, som resonerade med hennes personliga erfarenhet. Denna anslutning illustrerar hur sådan gemensam sorg inte bara fungerar som ett sätt att uttrycka förlust utan också förstärker kulturella och politiska identiteter. Blandningen av sorg och glädje framhöll den underliggande kraften i dessa ceremonier i att utforma kommunala bindningar och upprätthålla regimens berättelse.